Ett kulturarv för alla? En studie av gränserna mellan ”Vi” och ”De Andra” i litteraturhistoriska läroböcker för gymnasiets svenskämne

Föreliggande uppsats syftar till att problematisera begreppet västerländskt ”kulturarv” i svenskämnets A- och B-kurser avseende litteraturundervisningen. Undersökningen studerar tre läroböckers litterära urval under epokerna renässansen, upplysningen och romantiken (år 1500 – 1830) genom att kartlägga vilka gränser mellan ”Vi” och ”De Andra” som används och aktiveras, samt hur dessa gränser legitimeras. De läroböcker som undersöks är Natur & Kulturs BRUS #1/#2 (2006), Libers Litteraturen Lever (2005) samt Gleerups Möt Litteraturen (2008). Genom en kvalitativ och närläsande metod, med kvantitativa inslag, analyseras empirin utifrån en postkolonialt teoretisk utgångspunkt där begrepp som eurocentrism och dikotomier utifrån gränser mellan ”Vi” och ”De Andra” står i fokus. Undersökningen visar att trots att läroboksförfattarna delvis har olika ingångar till begreppet ”kulturarv” och västvärlden förmedlas en bild av att det är det västerländska som är den otvivelaktiga utgångspunkten. Läroböckerna legitimerar detta val delvis olika. Genomgående är att urvalet i varje lärobok stundtals faller tillbaka på eurocentristiska antaganden och stereotypa dikotomier mellan ”Vi” och ”De Andra”. Tre viktiga slutsatser betonas. Den första är att alla läroböcker använder ett västerländskt litterärt urval. Den andra slutsatsen är att läroböckerna lutar sig mot den västerländska litteraturen inte bara via explicita eller tysta legitimeringar utan också via aktiva gränsdragningar mellan ”Vi” och ”De Andra”. Slutligen poängteras att ”kulturarvet” tycks vara relevant igen mot bakgrund av det läroplanen definierar som ”internationaliseringen”